♥

Våga filtrera bort

Säg inte allt

Vågar stanna upp och välj de viktigaste i de som ska sägas 

Att inte visa att jag bryr mig

Självupptagen med min egna hälsa 

Mindre ork att bry mig om andra

Rädd att förlora mina vänner och hur deras syn är på mig 

Även mina närmsta

Vet ändå att när jag pratat med många om hur jag känner säger de att de känner samma sak.

Lugna trygga 

Jag behöver vila mig och ta hand om mig och mina små

Jag behöver lyfta mina positiva sidor

Jag vågar se kritiskt på mig själv och rikta uppmärksamhet åt de som ska utvecklas. De är en positiv egenskap med mig.

Jag vågar säga vad jag tycker och känner.

Jag är ödmjuk. Jag är kärleksfull. Jag ser andra!

Jag fixar och dona mkt för andras skull. 

Står och diskar och många tankar och känslor far igenom huvudet kring helgen.

Jag känner en mindre skön känsla kring mitt och vårt föräldraskap

Jag känner att jag kritiserar eller klagar en hel del på framför allt Ebbe.

Jag är också en självkritis person och har höga krav. Haft föräldrar som ställt höga krav och fått mycket kritik genom min uppväxt. Säkert påverkat min självbild.

Den är inte så positiv.

Jag tänker själv att jag som förälder vill lyfta mitt barn och att de ska utveckla en bra självkänsla men i själva verket känns de som jag inte gör de. Utan tvärt om.

Så jag är frustrerad över vissa beteende och jobbar på att ge positiv förstärkning. De tycker jag att jag gör bra och ser små saker som jag lyfter och talar om för honom när han gör bra och fina saker. Upplever att där finns en sån kraft i Ebbe och att han inte vet hur han ska hantera de. De blir försök till att reglera hans beteende genom att tillrättavisa honom. Vi upplever att vi inte får kontakt och säger till ytterligare en gång. Han ignorerar ofta oss och vi får inte en känsla av att han tar oss på allvar. Han vill få i gång något hos oss.

Vi upplever att han understimuleras av en vardag som bara flyter och saker är frid och fröjd utan att han känner en stimulans av att hitta på skit. 

De är inte förrän man stannar upp och tar honom nära till sig och med en väldigt allvarlig ton talar om att ni räcker de. Vi har pratat om att de är viktigt att vi inte hotar med en massa utan vid nödvändiga situationer isåfall ger honom två alternativ där han vinner på de ena och förlorar på de andra. De måste vara saker som vi kan hålla vid. Inte en massa hot om saker vi inte menar. 

Vi blir utmattade av att aldrig kunna njuta av att göra saker och njuta tillsammans som familj utan alltid sluta i att de ska provoceras fram konflikter med oss eller lillebror. 

Vi upplever de blir värre när vi är hemma och är lediga och att de blir bättre av rutiner med förskola.

Jag har dålig energi och känner att de är oerhört påfrestande med de jobb jag har när man inte har bra dagar. Många jobb kan man utföra trots dåliga dagar men inte som förskollärare. De krävs 100% av en själv känns de som. Att ge av sig själv till andra när man inte orkar och vill är svårt. 

Detta i kombination till en energisprudlande grupp som inte alls hade fokus och var förmågan att förhålla sig till strukturen för att skapa en trivsam miljö för alla. Jag spädde mest på de med min negativitet och stressfyllda energi.

Hemma med barnen utsattes jag igen för olika prövningar dels för dom själva va trötta, jag att behövde skönt sig själva och att jag va trött och upptagen med disk och mat. De hitta på många bus efter vart annars som gjorde att bägaren rann över och jag blev jätte ledsen. 

Dagen sitter kvar i magen och axlarna och kroppen.

Jag känner mig sämst dessutom.

Andas

Bara andas

Dagar som detta kommer och går. De försvinner igen. Allt jag behöver göra är andas.

Jag behöver inte prestera och bete mig som i min värld är perfekt

Jag är modig som vågar 

Jag lär mig något hela tiden

Jag utmanar mig själv och utvecklas

Jag utveckas genom att försöka

Jag misslyckas ibland och lyckas ibland

Jag är älskad för den jag är oavsätt vad

Jag måste inte vara omtyckt av alla 

Mina ledord är mod

Min akileshäl är perfektionist

 

Träna på att tänka ut formuleringen innan jag säger de för att slippa känna att de blir jobbigt när de kommer ut fel. 

 

Andas ut stressen. Njut nu i stunden som finns runt mig nu! Andas! Stressa av! 

Vad är hönan vad är ägget?

Är det mig de är fel på? Jag som alltid söker?Jag som aldrig är tacksam och aldrig nöjd? Skulle jag ångra mig? Förlora något jag aldrig kan ta tillbaka? Såra för livet?

Vad är det värt?Vad tar jag bort? Vad får jag? Vad vill jag ha?

Jag känner jag lever en dröm på alla sätt. Allt är egentligen så perfekt. Båda bra inkomst, projekt hus som är väldigt smakfullt och fint, två fina barn och släkt som funkat fint ihop.

Men människan som är min livskamrat,hur är våra band?

Jag älskar honom för den fina människan och pappan han är.

Men kärleksrelationen är död och jag känner mig lämnad för länge sen. Jag har kampat år efter år för att uppnå en relation så som jag önskar den. Vår kommunikation är så väldigt mycket bättre och även samspelet bättre än tidigare. Sysslorna här hemma bättre fördelade. Så...

Efter år av tjat och tjat och tjat känner jag mig mer och mer krossad. Respekten för varandra har missskötts många gånger och ju fler gånger jag kännt att vi brister och brister och brister har jag inte kunnat laga de. Jag känner att jag har tappar glöden, tappat viljan och lusten. Jag känner ingenting mer.

Vill inte ens känns mer.

Känner att allt är förlorat.

Nu spelar ingenting längre någon roll för mig. Det gör mig deprimerad. 

Jag njuter av de stunder jag är själv och plågas av närvaro och kallprat. Vill inte lyssna eller prata. Vill ingenting mer.

Bara vara själv. 

Skriker

Springer runt

Stökar

Alltid några som lämnas ute.

Fördela grupovis varannan dag för att få rutin för både barn, oss och föräldrar. Göra lista i hallen som de kan läsa!

Grupp två ute fm, inne em. 

Grupp ett ute fm, inne em.  

Av de som sover? Sov i hallen istället för att antingen slussas in eller gå ut för att slilla sån röra inne i de andra rummen. 

Flytta alla stövlar ut i hallen brevid toadörren.

Flytta de som hänger längst bort till brevid torskskåoet för att göra frivägg där.

Lättare att få en miljöhörna där då.

Ev sätta upp en dörr igen för att kunna minska spring och dra ner ljudnivå. Dela mer i grupper utan att bli störd.

När grupp 1 är inne delas den upp i två. Halva i ateljén och hälften i aktivitet. Sen byte efter en viss tid.

Rasterna?

3 Pers. 

Nr 1 12.15-12.45

Nr 2 12.50-13.20

Nr 3 13.20-13.50

Nr 1 rast kl 12 15. Två kvar.

Nr 3 har vila, nr 2 har de vakna. De ska ha vaken vila! 15 minuters bokläsning sen utgång! 

12.45 Nr 1 tillbaka, klär på sig, Nr 1 tar över efter nr 2 och nr 2 går på rast.

13.20 Nr 2 kommer tillbaka. Kl 13.20 Nr 3 går på rast.

Nr 2. Väcker barnen som sover.

Nr 1 har uteaktivitet med de vakna. (Själv ansvar över rätt många)

Nr 3 kommer tillbaka 13.45. Dukar mellis.

13.30 går nr 1 in med utegruppen som slussas in 4 i taget. 

Hur många vakna? Hur många går ut? 

Fm

Grupp 1 inne

Grupp 2 ute

Em

6 ute av de som va ute fm 4 ute som va inne em

Saknar 

Att dela tankar och samtal om livet, känslor, politik och sånt som berör. 

Ömsesidigheten kring så mycket. Att inte stå själv i att fundera, diskutera, planera saker utan istället bli mött med något tillbaka.

Att bli mött med känslor både i ord och gester. 

Att ha någon som också vill något och strävar efter något.

Känns som jag lever för att ha familjekärnan kvar. Att jag blundar för mina känslor. Jag vet att mina känslor och tankar kring detta funnit där hela tiden. Jag jag vill inte lyssna och lita på vad jag känner. Jag låter mig påverkas av vad andra tycker. Vad som är bra praktiskt. Det är inte dåligt. De är bra och fint. Men inuti är de tomt. Oberörd av oss. Jag väljer bort mig själv. Att jag väljer bort mig själv för den v är. I mitt huvud är V fantastisk på alla sätt och vis. Att jag väljer bort de jag behöver. Mina behov av de går bort för att jag är dum om jag väljer de före allt det som är så fantastiskt med v. Och kan inte välja bort att ge mina barn en familj att växa upp i.  Jag jagas av tanken att jag skulle gjort ett annan val för länge sen. Men när jag hade valt DÅ. Då valde jag att trots mina känslor och de slut jag tog, gå denna vägen för v är så bra och fin och snäll och vet och vill göra bra med de som inte känns bra. Tålmodig, väldens snällare och så fin. Men de jag säger att jag önskar ska hända.. händer aldrig. För vi är olika som människor och vad vi vill och hur vi funkar. Min mamma tyckte jag va dum som ville gå skilda vägar. Det har påverkat och jag har litat på att ändra vetat bättre vad som är bäst.

V... så inåt. Inte intresserad av samtal om känslor, politik osv. Inget han pratar och tänker och funderar utåt om. Han lyfter inte själv tankar och åsikter som leder till diskutioner om livet. Pratat gärna om saker som finns runt oss men oftast inte som involverar funderingar och åsikter. Det är sånt som gör livet levande för mig och som väcker intresse och nyfikenhet för den andra människan för mig. Sånt som finns på insidan. 

Pratar ytterst sällan om tankar om framtiden, ambitioner och drömmar. Tar inte tanke till handling. Att man vill något och ser till att man kommer dit man vill. Tar aldrig tag i något. Verkar inte vilja något med dagarna som finns i livet. Saker står still. Det som skapar mening för mig är inte desamma för V. Olika drömmar om livet. Olika värderingar om hur livet bör levas. Yolo. Jag vill fylla dagarna med sånt som skapar mening för barnen, mig och trolle. Obalansen är total.

Jag vill göra saker som får oss frammåt med de projekt vi har. Jag vill också uppleva och göra saker som ger mig energi och är roligt. Jag vill variera innehåller i livet. Inte göra samma saker, vill balansera livet med vila, projekt, aktiviteter och nöjen. Vi verkar inte vilja fylla livet med samma saker. Jag vill ta från tanke till handling. Men V arbetar mot mig genom att vara passiv i det jag önskar. Han är nöjd i stillhet, fyller livet med de små sakerna i vardagen, de som finns nära till hands. Blir sällan frustrerad om saker inte går framåt. Det är som att inget blir gjort om han har ansvaret över de. Jag gillar också lugn och accepterar att saker inte kan hända direkt. Men framåt är en ambition.Jag söker variation i mitt liv. Dynamik.. Äventyr. Jag vill göra livet lättare genom planering och struktur. Ha de man behöver ha hemma gällande mat, städ, de som behövs för ett hem och ordning och reda. Jag vill variera livets innehåll allt ifrån att laga olika rätter, bjuda vänner och familj på middagar, göra något nytt, något annat osv. Viktor är nöjd som livet är. Vardagarna rullar och korv och stroganoff blir bra varje onsdag. Har man inga blöjor, ingen mjölk...då får de handlas på möllan. Söker inte lösningar när man dyker på hinder i sin personliga utveckling. Fattar att alla inte är så självanalyserande som jag är. Fattar de. Men om saker ska funka med barn i sitt liv måste man ta ansvar över planering om man inte vill eller står ut med en jävla soppa när de inte finns blöjor, mat eller mellis. När toan är så äcklig och smutsig att allt som en gång varit vitt är brunt. Man måste göra något åt saker som ställer till de om man inte tycker livet är ok om allt är slitigt rörigt och krångligt. Är man då dålig på planera övar man på att planer genom att använda kalender, skriva lappar eller vad fan som. V försöker inte de. De är som de är. Och fortsätter vara som de är. Men för mig funkar inte de. Jag får ju göra allt om jag vill ha de på de sätt jag vill ha de. Jag vill ha ordning och reda och rent och snyggt och hemtrevligt. Så då får JAG göra de  själv. Ingen annan gör de. Bara om jag orkar och säger gör de. Gör de nu. Gör inte de där nu. Gör de sen. Som en mamma. Är jag kontrollfreak då säger jag till mig själv!? Nej. Det handlar om att försöka få gjort de som behövs göras. Och vad som behövs för att få de gjort. Jag hade släppt kontrollen om de blev gjort. Och det är dör problemen ligger. Men jag lägger oftast skuld på mig själv. Och blundar för där problemen verkligen ligger.

Jag vill känna mig mer levande. Jag känner att jag försöker leva livet som jag vill ha de. Han följer med på mitt tåg. Men vad ger han i de jag vill? Jag känner inte att vi gör detta tillsammans. Jag gör allt. Jag står ensam tillsammans. Och de svider, stör och skaver. Jag vill bli älskad öppet med ord och gester. Se mig, älska mig, bli arg på mig, skäll på mig, gör något, tyck något, säg något !! Att göra inget, säga inget, våga inget, tycka inget, satsa inget, tänka inget....Allt bara duger och bara är som de är...ger mig ingen mening och skapar tomhet, frustration och får mig att längta...

De kommer inte ha långa dagar alla dagar. De får sluta rätt tidigt flera dagar.

Jag och Viktor får bättre ekonomi. 

Trolle hundpass? Jag kan se efter någon lösning men de måste inte vara löst på en gång. Han kan ju behöva pass de långa dagarna och klara sig de andra. 

Snälla rader till mig själv

Jag duger

Jag är är under återhämtning

Det är en omställning och det kan vara svårt i början och tar lite tid att komma in i. 

Kräv inte att allt ska flyta. Acceptera de svåra och våga tro på att allt är bra som de är oxh kommer att bli bra.

Jag förtjänar att ta hand om min kropp. Återhämtning. Göra saker jag vilk göra som ger mig glädje.

Imorgon ska jag leka med mina barn. Pussa och älska dom!!♡♡♡♡ ge dem massa kärlek! Och ge viktor extra mycket kärlek.

Inte ge för mycket plats åt oro. Den får finnas där. Men att ge den uttrymme tar bort de andra positiva som vi behöver nu. Jag ska ta mig ett bad med barnen och njuta av livet med familjen! Ge mig en god natt sömn. Det förtjänar jag. Allt löser sig älskade jag. Allt med jobb bli bra! En dag i taget! Jag är inte ensam! Allt går! 

Men jag kan inte påverka de stora problemen mer än att göra vad jag kan, rösta med de i åtanke och stötta föreningar som arbetar med de här frågorna. De stora problemen industrin i vårt och andras länder. Jag kan bara göra de jag kan varje dag.

Ångest för att någon i min närhet framför allt mina barn o viktor eller trolle. Att någon ska dö nu ellet om något år i en olycka eller sjukdom. Det påverkar mig negativt då känslorna av ångest inte låter mig glädjaa och njuta av min tillvaro utan istället ha ångest över att den när som helst kan föräldras. 

Måste påminna mig att om de nu skulle vara så då, är det ändå inget jag kan påverka. Jag kan inte göra något åt de. Jag borde leva livet som att vi alltod har varandra. För det har vi ju fram till att något isåfall skulle hända. De har inte hänt något drastiskt i min familjs uppväxt eller i viktors. De känns som att ja går och tänker att något stort skit händer alla men de händer några och de är hämskt. De händer inte alla och behöver inte hända oss. 

Jag är tydligen inte de enligt känslorna i min kropp. En känsla av att behöva bli snyggare, smalare, mer omtyckt! Jag 

Alla har problem på olika vis! All umgås inte en mass med massa folk som mitt huvud tror. Jag tror atr jag är den som inte har tid en mass med andra. Att jag hamnar utanför! Att jag måste rycka tag i mig. Så fort jag slappnar av och bara släpper taget om allt. Äter gott o njuter... då kommer de. Stopp, slappna inte av, ryck upp dig, din lata fan. Gör något! Träna, städa, va bäst med din partner, lek me hunden come on!!!

Jag lider av prestationskrav. Stora krav på mig själv och dålig självkänsla. Ångesten kommer av stressen. Sluta stressa över dessa saker. Jag är bra! Jag är en vald vän, en valt sambo och en fullt duglig mamma! Mina barn älskar mig fast vi bråkar ibland!

Va snäll mot mig. Jag har de tufft och förtjänat att må bra!

Kan ha haft en helt fantastisk dag och kväll men kan ändå komma en våg av olustiga tankar och känslor. Det som påverkae mog mest är relationer med nära o kära. Jag kan ha tankar, irritationer och oroliga känsor där osäkerhet och bekräftelse ligger till grund. Svårt att hantera det. Kan gräva ner mig i något som inte är något och må dåligt över de.

Ett mål just nu är att göra en lista med saker jag vill påminna mig själv om när jag kommer ner i en svacka. Jag kan oftast inte tänka rellevant när jag går ner mig i jobbiga känslor. 

Känns som jag gör något fel som gör att jag får ångest. Lever jag fel, varför ser jag inte allt ljus i livet. Jag kan se de annars och är ju så tacksam. Atr jag ibland får ångest och att de påverkar mitt sätt att se på mitt liv gör att jag känner mig bipolär. Vad är det för fel på mig! Jag känner mig så ensam i de känslorna. Känns onormalt och som en sjukdom. De blor en ons spiral av tankar som kag bara går djupare och djupare ner i. De gör mig ännu mer ångestfyllt och ledsen! Vad är min rädslor? Att jag är sjuk i någon psykisk sjukdom. Att jag skriker och beter mig olämpligt som mamma. Att andra kanske också skulle tycka jag är en dålig mamma. Mina barn är de viktigaste som finns och vill vara den bästa mamman i världen! Men ibland suger vardagen mustwn i mig. Jag orkar inte allt jag vill orka. Jag orkar inte räcka till för alla ibland