Vad ligger till grund till mina känslor?

Vad händer med ett barn när ens föräldrar skriker på en?
Tar hårt i ens kropp? Bitchslappar på kinden? När man behandlar varandra som partner respektlöst? Vad händer med synen på sin pappa när mamma sitter ihopakrupen rädd i soffan medans pappa går amock. Vad händer när man blir tvingad att titta sig i spegeln för att se så ful man är när man gråter? Vad händer när ens pappa inte har tålamod med ivriga busiga barn? När man blir satt på plats med våld och aggression. När man vaknar på sin födelsedag och ingen säger grattis på hela dagen för att man ska ju fira på kvällen. Vad händer när man växer upp med föräldrar som inte värderar en familjemiddag med ömsesidig dialog mellan föräldrar och barn? När ingen frågar om hur det är i skolan, vilka kompisar man är med och kommer till få skolshower och avslutningar? Vad händer när man mår så dåligt att man skär sig i handlederna för att den fysiska smärtan är lättare att bära än den inre. Vad händer när ens föräldrar vet men inte hjälper en. När ens föräldrar istället prioriterar tvn. När man vaknar och äter frukost själv. När man blir nedtryckt och kallad slyna. När ens frustration blir till hat, ilska och depression och blir bemött med mer våld och aggression? När man försöker få bekräftelse och prata om situationen i hemmet med blir avvisad. När man försöker genom att skriva brev men får brevet sönderrivet och kastat på sitt rum? När man gråter och säger att de inte känns som de älskar mig, de hånskrattar och tycker man är patetisk och går, lämnar en med dom känslorna. När ens föräldrar inte förstår varför man inte vill ha fysisk kontakt eller säga jag älskar dig. När de inte förstår varför man inte ringer. När man ändå försöker visa uppskattning, gör något man önska de själv gjorde men inte får igen de. Vad händer när man har vänner vars familjer mer liknar den familjen man vill leva i. När andra inte har de som jag. När man känner avund och svartsjuka.

Det onda är stärkande än det goda. Så även om inte allt varit ont tar de onda över de goda. Rädslorna, sorgen och tomrummet blir för stärka och tar över alla andra känslor. Det går inte att glömma och sopa under mattan. Man får lära sig leva med det. Hantera det och hitta nya vägar.

Det som finns kvar i mig i dag är minnena, ett tomrum, en saknad av bekräftelse, en saknad av en kärleksfull familj, en sorg och besvikelse.

Det påverkar mig så mycket. Mina föräldrar märker det på de sätt att de inte har en dotter som beter sig som de förväntar sig av ett barn. De kan inte förstå att mitt beteende ligger i grund av vad jag varit med om och fortfarande är med om. De förstår inte. De ser inte sin roll och att deras val och beteende fortfarande sårar. De vet att ingen är perfekt men de förstår inte att de kan bättre. Eller de vill inte göra bättre ifrån sig. Och de sårar.
De gör bättre ifrån sig till mina brödrar. Kanske för att de inte har samma krav som jag har. Det är lättare att vara med dom än mig eftersom vi har ett annat förflutet än vad vi har.


Ensamheten

Ensamheten som aldrig blir mätt

Jag slutar aldrig känna mig ensam. Jag går i ett evigt grubblande och vill skriva av mig och analysera den tomhet jag känner.


Jag vet att känslorna ligger i grund ifrån min barndom. Jag vet klart och tydligt att den beror på den otillförställelse jag känt i min familj. Att inte känt mig älskad, respekterad och värdig. Mina svåra känslor i depressitioner och självmordstankar har orsakats av att mina föräldrars sätt att leva som aldrig stämt överens med min bild av hur livet ska levas och hur familjer ska vara. Vi tänker och är så olika att det skär sig. De har aldrig kunnat ge mig det jag behövt eftersom de är, tänker och ser väldigt olikt på saker och ting. Och varför är det så? Varför anser jag att jag ser annorlunda på saker?

Vi tänker och resoner inte lika dan och så pass olika att jag tycker illa om hur de resonerar och tänker och gör. Jag är arg över saker de gjort och sagt och saker de inte gjort och sagt. Jag vill aldrig bli som dom men vet jag bär med mig mycket av dem ändå. Ingen är perfekt men jag har förtjänat bättre.

Jag försöker fylla de tomrum de lämnat. Jag försöker få andra att fylla de tomrum de inte kan fylla. När mina anhöriga inte har behovet av mig så som jag har av dem... Då känns de att jag saknar något.