Matt igen
Denna veckan kom ett tryck i fontanellen och överkänslighet mot ljud och intryck som ett brev på posten. Jag är hemma från jobb efter att varit på jobb två dagar trots detta tillstånd. De blir övermäktigt i en barngrupp men högt tryck. Nu är jag livrädd att jag fallit i gropen igen. Men har inte märkt så stärka signaler. NU när jag reflekterar kan jag absolut säga att jag varit överambitioös och haft högra krav fast jag vet att jag inte ska de. Nu kan jag ångra att jag gett.så mycket av mig själv så att jag bli så här. Men saken är den att de har inte kännts belastade i den grad att jag känns mig tvingad eller så. Utan det har varit en svårt och utmanande men givande resa för resultatet har varit så fint att se. Men nu blir jag arg på mig själv för jag slutar klara av min vardag när mitt huvud blir så trött. Jag orkar bara små saker sen måste jag ta paus. Fan. Jag hoppas bara detta är några varnande dagar och att jag kan choklad lite och ta hand om mig och att de inte får stora konsekvenser framåt nu. Nojig som fan!
Rädslor
Att låta som en ältande tjatande kärrig
Våga filtrera bort
Säg inte allt
Vågar stanna upp och välj de viktigaste i de som ska sägas
Att inte visa att jag bryr mig
Självupptagen med min egna hälsa
Mindre ork att bry mig om andra
Rädd att förlora mina vänner och hur deras syn är på mig
Även mina närmsta
Vet ändå att när jag pratat med många om hur jag känner säger de att de känner samma sak.
Lugna trygga
Jag behöver vila mig och ta hand om mig och mina små
Jag behöver lyfta mina positiva sidor
Jag vågar se kritiskt på mig själv och rikta uppmärksamhet åt de som ska utvecklas. De är en positiv egenskap med mig.
Jag vågar säga vad jag tycker och känner.
Jag är ödmjuk. Jag är kärleksfull. Jag ser andra!
Jag fixar och dona mkt för andras skull.
Klagar
Barnen nattas av pappa...
Står och diskar och många tankar och känslor far igenom huvudet kring helgen.
Jag känner en mindre skön känsla kring mitt och vårt föräldraskap
Jag känner att jag kritiserar eller klagar en hel del på framför allt Ebbe.
Jag är också en självkritis person och har höga krav. Haft föräldrar som ställt höga krav och fått mycket kritik genom min uppväxt. Säkert påverkat min självbild.
Den är inte så positiv.
Jag tänker själv att jag som förälder vill lyfta mitt barn och att de ska utveckla en bra självkänsla men i själva verket känns de som jag inte gör de. Utan tvärt om.
Så jag är frustrerad över vissa beteende och jobbar på att ge positiv förstärkning. De tycker jag att jag gör bra och ser små saker som jag lyfter och talar om för honom när han gör bra och fina saker. Upplever att där finns en sån kraft i Ebbe och att han inte vet hur han ska hantera de. De blir försök till att reglera hans beteende genom att tillrättavisa honom. Vi upplever att vi inte får kontakt och säger till ytterligare en gång. Han ignorerar ofta oss och vi får inte en känsla av att han tar oss på allvar. Han vill få i gång något hos oss.
Vi upplever att han understimuleras av en vardag som bara flyter och saker är frid och fröjd utan att han känner en stimulans av att hitta på skit.
De är inte förrän man stannar upp och tar honom nära till sig och med en väldigt allvarlig ton talar om att ni räcker de. Vi har pratat om att de är viktigt att vi inte hotar med en massa utan vid nödvändiga situationer isåfall ger honom två alternativ där han vinner på de ena och förlorar på de andra. De måste vara saker som vi kan hålla vid. Inte en massa hot om saker vi inte menar.
Vi blir utmattade av att aldrig kunna njuta av att göra saker och njuta tillsammans som familj utan alltid sluta i att de ska provoceras fram konflikter med oss eller lillebror.
Vi upplever de blir värre när vi är hemma och är lediga och att de blir bättre av rutiner med förskola.