♥

Står och diskar och många tankar och känslor far igenom huvudet kring helgen.

Jag känner en mindre skön känsla kring mitt och vårt föräldraskap

Jag känner att jag kritiserar eller klagar en hel del på framför allt Ebbe.

Jag är också en självkritis person och har höga krav. Haft föräldrar som ställt höga krav och fått mycket kritik genom min uppväxt. Säkert påverkat min självbild.

Den är inte så positiv.

Jag tänker själv att jag som förälder vill lyfta mitt barn och att de ska utveckla en bra självkänsla men i själva verket känns de som jag inte gör de. Utan tvärt om.

Så jag är frustrerad över vissa beteende och jobbar på att ge positiv förstärkning. De tycker jag att jag gör bra och ser små saker som jag lyfter och talar om för honom när han gör bra och fina saker. Upplever att där finns en sån kraft i Ebbe och att han inte vet hur han ska hantera de. De blir försök till att reglera hans beteende genom att tillrättavisa honom. Vi upplever att vi inte får kontakt och säger till ytterligare en gång. Han ignorerar ofta oss och vi får inte en känsla av att han tar oss på allvar. Han vill få i gång något hos oss.

Vi upplever att han understimuleras av en vardag som bara flyter och saker är frid och fröjd utan att han känner en stimulans av att hitta på skit. 

De är inte förrän man stannar upp och tar honom nära till sig och med en väldigt allvarlig ton talar om att ni räcker de. Vi har pratat om att de är viktigt att vi inte hotar med en massa utan vid nödvändiga situationer isåfall ger honom två alternativ där han vinner på de ena och förlorar på de andra. De måste vara saker som vi kan hålla vid. Inte en massa hot om saker vi inte menar. 

Vi blir utmattade av att aldrig kunna njuta av att göra saker och njuta tillsammans som familj utan alltid sluta i att de ska provoceras fram konflikter med oss eller lillebror. 

Vi upplever de blir värre när vi är hemma och är lediga och att de blir bättre av rutiner med förskola.