♥

Känner hur de äter upp mig och mitt liv. Jag tappar mina relationer. De äter upp mina relationer. Jag är först of och sen på. Söker kontakt men ingen direkt respons. Det känns som jag satt mig i skiten. De vänner ja haft har tröttnat på mig och beteendet och min ängslighet att de inte har lust att ge något tillbaka där ja räcker ut handen. Är de konstigt? Om ja inte finns där varför ska de finnas där då?

Så stark ångest och så svårt att bli av med känslan i kroppen genom att tänka sig bort från de ma  tänker. Ångest av min självbild och hur ja tänker och känner om mig själv. Och att alla andra märker hur osäker jag är. De skiner igenom allt. Och jag är så känslig för att andra märker mig på något sätt. Då blir jag tyst och tänker. Då reagerar andra. Jag sliter mig i mina tankar. Jag blir rädd för att prata och säga något. Jag vågar inte öppna munnen. Allt jag säger låter konstigt och jag kommer inte fram till vad ja ville ha sagt. De jag säger är inte heller så speciellt genomtänk och bättre jag är tyst. Jag vill typ försvinna.em jag älskar ju livet och mina barn. Ibland känns de som om de va bättre stt jag inte hade blivit född. Eftersom jag inte känner att jag ger någon mening med att finnas. Jag tillför inget bra som mamma eller egentligen paret. Bara osäker och ..  nu kommer jag på mig själv börja gråta av mina egna ord. Vad jag skriver om mig själv sårar mig. Fy  va elakt sagt. Så jävla taskigt. Jag måste sluta prata så här. Jag tillför visst något för mina barn. Jag tillför visst något som partner. Jag måst sluta säga till mig själv att jag är värdelös. Fan va arg jag blir på mig själv. Stooooopp!!!!!!!!!🤬🤬🤬😠