♥

Jag känner mig tom och inget känns. En tanke är varning, depression! Jag har ingen lust att göra någonting och ingenting känns.

Mina reflektioner handlar om att jag lagt så mycket energi till att...

Hitta ett samspel kring vårt föräldraskap. Viktor och jag är olika och jag låter saker han gör irritera mig och ta energi. Vi tänker olika kring saker och de kan stressa mig. Jag känner att han är otydlig och sätter inte ramar för barnen. Jag behöver säga till honom ofta att säga till barnen för jag orkar inte de då jag känner jag varit den som satt regler och ramar mest plus att jag har en sån roll på jobb också vilket gör att man inte orkar de hemma hela tiden också. Gemensammaregler verkar luddiga fast vi pratar om dom. För de är skillnad att prata om dom och förstå i vilka sammanhang de ska appliceras. De upplever jag inte Viktor ser i stunden. Han är rätt osäker på sin föräldraroll och verkar inte själv tänka så mycket på var han själv tycker. Tar åt sig mina tankar och verkar bli ännu mer osäker och gör som jag tycker vilket gör att han verkar sluta tänka själv och bara går efter min "pipa".

Jag har lagt ner så mycket energi på att planera och tänka kring allt med huset utan att ha honom mig. I mycket som kräver tanke och planering har jag inte fått med honom trots min förfrågan. Han skjuter på saker och tar inte tag i planering och handlingar.

De som har blivit gjort har varit för jag pushat på och pushat på för att få honom att göra de. Också vänt mig till hans pappa som i sin tur tagit tag i att hjälpa till i samspel med Viktor som först då verka få kraft att göra de.

Fått Viktor att påbörja grejer men sen tar de stopp utan att bli helt klart. Lämnar saker ofärdigt och påbörjat nya saker utan att slutföra de andra. Kan också slarva med saker så att de inte ser riktigt ordentligt gjort. De får lixom duga.

Tar inte själv initiativ till att planera och genomföra saker.

Jag står för all logistik hemma, städ, handling och ordning och reda. 

Tar aldrig initiativ att skriva handlelista, storhandla, planera middagar, städa skåp,organisera grunden, storstäd, inköp av saker i hemmet, planera träff med vänner, planera aktiviteter... saker bara händer...

Sopar bråk och problem under mattan. 

Jag känner mig så sjukt irriterad på V. Så jävla arg och besviken på honom. Tänk att de skulle bli droppen där. När jag behövde honom som mest vid min sida lägger han benen på ryggen och sätter sina egna bekvämligheter först för att han inte förmår sig att fråga hur de är. Ja jag är inte dum. Jag förstår att de inte varit meningen så. Han inte vetat hur han ska bete sig. Vet inte hur han ska hantera signalerar egna känslor och vet inte hur han ska bemöta någon som går igenom en sån grej. Ska han låta mig va, vad ska han säga och vad ska han göra. Men vi hade samtal om vad jag tyckte va dåligt och han fick höra vad han tyckte va dåligt att han inte gjorde. Att han borde fråga hur jag mår iallafall och våga prata om de som är svårt. Men de gör han inte ändå. Vo pratar inte alls. Och nu när allt de svåra är inträffas och de finns en tid här efter. Då ska allt vara som vanligt eller?

Nu är det somatt allt är fel. Jag har komprimerat ihop allt som känns fel alla år och gjort de till en boll av hat och agg mot honom. Jag har haft sånt tålamod och känna så jävla många år att jag saknat saker i vår relation. De har vi pratat om Men sen inträffar inget av sånt jag känner är av betydelse för mig ändå. Vilket att gjort mig till en bitterfitta. Och nu kommer allt på en gång. Jag vill inte se honom,vill inte vara i samma rum och känner att all energi och lust går ur mig när vi är under samma tak. Jag vill fly och få andas. När han är efter mog och säger saker som hur är de...som att han bryr sig... nu kan han fråga när jag redan är full av hat och ilska men fråga för att han vill finnas där kan han inte. Dra år helvete! Hitra någon annan. Jag ingens nu. Du har inte mig mer. Jag vill inte ha något från dig mer. Väntar mig inte ett skit av dig mer. Så fick off!

För de är fint med ett syskon till våra pojkar 

En till att älska

För att åldersskillnaden inte blir så jätte stor

Nej

För att vi har lite energi och mycket jobb framför oss

För att vår energi ska räcka till våra barn som vi har och För att göra klart 

För att egentiden inte blir mer ju fler barn man har

För att vi kommer få mer pengar till annat vi vill göra i livet med våra barn

För att det kommer vara mycket belastning på mig 

För att ett barn till blir en prövning i vårt förhållande och vi inte vill riskera att seperera För våra barn skull

För att min kropp och själ fortfarande är trött och matt