♥

Jag känner mig så sjukt irriterad på V. Så jävla arg och besviken på honom. Tänk att de skulle bli droppen där. När jag behövde honom som mest vid min sida lägger han benen på ryggen och sätter sina egna bekvämligheter först för att han inte förmår sig att fråga hur de är. Ja jag är inte dum. Jag förstår att de inte varit meningen så. Han inte vetat hur han ska bete sig. Vet inte hur han ska hantera signalerar egna känslor och vet inte hur han ska bemöta någon som går igenom en sån grej. Ska han låta mig va, vad ska han säga och vad ska han göra. Men vi hade samtal om vad jag tyckte va dåligt och han fick höra vad han tyckte va dåligt att han inte gjorde. Att han borde fråga hur jag mår iallafall och våga prata om de som är svårt. Men de gör han inte ändå. Vo pratar inte alls. Och nu när allt de svåra är inträffas och de finns en tid här efter. Då ska allt vara som vanligt eller?

Nu är det somatt allt är fel. Jag har komprimerat ihop allt som känns fel alla år och gjort de till en boll av hat och agg mot honom. Jag har haft sånt tålamod och känna så jävla många år att jag saknat saker i vår relation. De har vi pratat om Men sen inträffar inget av sånt jag känner är av betydelse för mig ändå. Vilket att gjort mig till en bitterfitta. Och nu kommer allt på en gång. Jag vill inte se honom,vill inte vara i samma rum och känner att all energi och lust går ur mig när vi är under samma tak. Jag vill fly och få andas. När han är efter mog och säger saker som hur är de...som att han bryr sig... nu kan han fråga när jag redan är full av hat och ilska men fråga för att han vill finnas där kan han inte. Dra år helvete! Hitra någon annan. Jag ingens nu. Du har inte mig mer. Jag vill inte ha något från dig mer. Väntar mig inte ett skit av dig mer. Så fick off!