♥

När ens barn är ledsen bli det som att man som mamma känner deras känslor... som att känslorna lägger sig under huden på en.

 

Fan va sånt bränner att höra andra föräldrar säga. Jag vet att mina föräldrar inte haft de så. De är för självupptagna. 

 

Pappa berättar på jobb att mamma inte mår bra. Det är för mycket för henne med försäkringskassan och jobb.

Jag visar inga känslor. Jag går ifrån för jag ska sluta jobba... när jag kommer en bit bort säger jag högt Och...

 

Jag kan lixom inte hantera när de förväntar sig mitt stöd när dem inte har det bra. Jag har jätte mycket illska som kommer upp då. Jag är svinförbannad och tänker hur fan kan de förvänta sig stöd ifrån mig när jag inte fått något stöd ifrån dem! Inte bara förr.. utan nu med... När jag och Viktor varit nära att lämna varandra och mitt liv varit i kras. Jag ringt mamma och berättat och gråtit och sedan inte fått något stöd. Utan snarare fått höra att jag skulle vara dum om jag lämnade en sån fin kille. När jag ringer mamma för att jag är förtvivlad över att in vän är dödsjuk. Hon säger hon ska ringa tillbaka med gör inte det. Hon har inte heller frågat än. När jag har ringt henne och hon inte ringt tillbaka.. hur mycket ska man jaga?? Hon ser väl att jag ringt. Jag ringde sedast den 29/3. Två veckor sen. Hon har inte hört av sig. Men kan höra av sig till båda mina brossor. Framför allt till brossan med den lille bebisen.

 

Min bror fyllde 25 den 5 april. Vi va ute och åt. Mamma va sjuk så kunde inte följa med. Men hon kunde passa en bebis. Men orkade enligt pappa inte gå ut med hunden för hon va så trött. Jag får inte ihopa de.

En tanke slår mig. Deppressition efter allt? Inte imöjligt. Mina erfarenheter är att man sluter sig. Man orkar inte allt som vanligt. Hon orkar med bebisen för de ger henne glädje. Jag hade kunnat förstå henne. Men jag har inte förmåga att finnas där. Jag är så jävla pissed att man förväntar sig att jag ska vara en god dotter. Dem har ju märkt på mig att jag är kall. När dem ger mig cred på facebook får dem ingen respons osv. Jag tycker dem är skit dåliga föräldrar! Dem har skapat mig och gett mig liv. Men jag känner inte att de har varit där för mig. Under hela min gymnasietid var dem på två uppträdande. En luciaföreställning och på konserthuset. De hade inte tid, orkade inte, hade ingen hundvakt osv så kunde inte komma och titta.De va en sorg att stå ensam kvar efter konserten när alla mina vänner gick ut i publiken för att prata med sina släcktingar. 

 

Mamma hör aldrig av sig.. hon är uie och går hur ofta som helst med mormor eller andra vänner.. men kan aldrig ringa mig. Ändå ringer jag henne och frågar om hon vill ut och gå.. ibland kan hon.. men oftast är svaret att hon inte hinner. 

 

Sen när mamma och pappa åkte på semester.. då ber mamma mig kolla till mormor för hon mår inte bra. Jag gör det.. är hon mormor en kväll och jag hjälper henne tömma koppen på allt jobbigt. Sen.. tyst.. inte hört något ifrån henne.. Man väntar sig att jag ska finnas där och stötta.. MEN INTE EN JÄVEL STÖTTAR MIG NÄR JAG BEHÖVER DE!!!!!!!!!!!!!! SÅÅ FUCK OFF!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag är så jäääääävla ledsen och arg på dem!!!!!!

 

När jag mådde röv!! Ville döööö och försökte ta mitt liv.. Inte en jävel bad något kolla till Callo, hon mår inte bra! De gjorde inte ens de själva.. När de såg mina skärsår.. ingen brydde sig! När jag sa till dem att det inte känns som att dem älskar mig vänder de ryggen och skrattar åt mig... jag va en dramatisk jävla tonåring..löjlig va jag. 

 

Lika löjlig som jag var... Lika löjlig är dom nu som förväntar sig mitt stöd!

Fuck you!!

Fu