♥

Ensamheten som aldrig blir mätt

Jag slutar aldrig känna mig ensam. Jag går i ett evigt grubblande och vill skriva av mig och analysera den tomhet jag känner.


Jag vet att känslorna ligger i grund ifrån min barndom. Jag vet klart och tydligt att den beror på den otillförställelse jag känt i min familj. Att inte känt mig älskad, respekterad och värdig. Mina svåra känslor i depressitioner och självmordstankar har orsakats av att mina föräldrars sätt att leva som aldrig stämt överens med min bild av hur livet ska levas och hur familjer ska vara. Vi tänker och är så olika att det skär sig. De har aldrig kunnat ge mig det jag behövt eftersom de är, tänker och ser väldigt olikt på saker och ting. Och varför är det så? Varför anser jag att jag ser annorlunda på saker?

Vi tänker och resoner inte lika dan och så pass olika att jag tycker illa om hur de resonerar och tänker och gör. Jag är arg över saker de gjort och sagt och saker de inte gjort och sagt. Jag vill aldrig bli som dom men vet jag bär med mig mycket av dem ändå. Ingen är perfekt men jag har förtjänat bättre.

Jag försöker fylla de tomrum de lämnat. Jag försöker få andra att fylla de tomrum de inte kan fylla. När mina anhöriga inte har behovet av mig så som jag har av dem... Då känns de att jag saknar något.