♥

Jag tänker så de knakar och försöker bara är ts mig ut från denna onda spiral av känslor.

Jag känner mig så trött och matt. Känslomässigt uttömmd. Oberörd och avtrubbad.

Jag vet jag skrivit så mkt här om att och tankar och känslor om vår relation. Jag ska inte ljuga och säga att de inte är känslor som finns men kan jag lita på mina känslor!?

Varför känner jag som jag gör. Är de verkligen så illa och inte bra som jag känner. Jag känner att jag vill bo själv och inte drabba någon annan av mig själv. Få känna och va ifred och inte ta hänsyn. Läka.

Viktor är så fin. Så bra och snygg och lojal. Kan man klaga!? Jag skäms över hur jag känner och tänker som har de så som jag har de. Man vet inte vad man har förrän man förlorat de. Är de så liksom. 

Så vad är egentligen mitt problem.

Bekräftelse

Hjälp och stöd 

Att vi delar på de arbetsuppgifter som finns

Och själv tar initiativ till de

Någon som ger mig uppskattning och visar de genom att göra saker för mig.

Vad har gjort mig matt

Att jag känner att jag står själv i handlingar som tar oss framåt i våra liv. Allt ifrån, städ, rensningen, utveckling av hem, byggprojekt, tid och fokus på vår relation och utveckling som föräldrar

Jag hade önskar att vi kunde vara två om att diskutera hur vi ska komma över svårigheter i föräldraskapet men Viktor tänker och reflekterar inte ihop med mig om sånt om inte jag tar upp de. 

Viktor känner aldrig att vi går upp och ner i vår relation och att man ibland behöver göra saker för att de ska bli bättre. De är bara bra som de är och inget mer med de.

Jag har inget utbyte att att prata om saker och diskutera, samtala och resonera. Vi pratar mest bara. Diskutera och resonera kan jag få göra själv. Han kan lyssna hålla med. Inte prata så mkt tillbaka.

Tar inte tag i uppgifter som verken rör honom eller oss. Måste tjata. Påbörjar men avslutar inte saker.

Vårt hem står still utan mig och även vårt liv.

Han tar aldrig initiativ till att hitta på något. 

Jag är uttråkad, uttömmd och orkar inte driva mer. Jag har slutat driva fram och är bitter över de. Deppig och omotiverad att fortsätta kämpa. Jag har lämnat honom känslomässigt. 

Jag blir inte berörd eller vill längre. De är synd om honom för han förtjänar att bli älskad och accepterad för den fantastiska människa han är.

Han gör sånt som plockar och försöker hålla snyggt och tvätta. Han kan handla och laga mat men oftast rätt oplanerat. Vi har olika krav och förväntningar. 

Jag kräver mer planerat och strukturerat. Inte han. De löser sig.

Han uppskattar också mig och säger att han älskar mig och tycker jag är fin. Men de är otillräckligt för mig. Jag känner mig så dålig pga de. Och vågar inte känna att mina behov är med all rätt. Utan känner att jag är otacksamma har för höga krav kanske. Jag borde vara nöjd och tacksam över att ha en så fin människa vid min sida. Han förtjänar inte ha en flickvän som är bitter och aldrig är nöjd.