Kommit långt
Jag vill bara skriv lite. Och ett inlägg som inte drunknar av ångest och negativa ord.
När jag ser tillbaka på min mörka resa så kan jag se att de hänt något i mig. Som förändrar mig föralltid. Och till något bättre.
När jag ser tillbaka på mitt liv och mig själv så förstår jag att saker format mig till den jag varit. Och även till resan till psykisk ohälsa och till ett bättre välmående.
Min uppväxt har präglats av hjärnspöken och inre mörka röster. Jag har också själv gett dessa platsen för att jag inte haft rätt verktyg. Jag har sökt vuxenvärdens hjälp men inte heller helt hittat den där handen jag behövt. Jag har hela min uppväxt sökt bekräftelse hos andra vilket jag än idag förstofarsnde gör. Min inre osäkerhet är stor. Är jag eller gör jag fel osv. Jag är ett offer för alla andra som istället är tvärt om. Jag är rätt och jag gör rätt osv. Ens resa tar väl inte slut förrän man dör. Men frågan är bara om man vet vilken väg man behöver gå för att fortsätta utvecklats till ett bättre jag och inte sämre. Jag har nog varit vilse på vägen och försökt hitta ett säkrare jag genom att ta plats och ta för mig. Men jag får inte glömma ödmjukhet! Att få andra att må bra och känna sig trygga och lyssnade till. Vem är jag och gå in med för högt tak. De är inte rätt.
Jag behöver också utforska mig själv och vem jag är mer. Sätt ord på de.
Ta hand om mig själv och min hälsa på ett bättre sätt. Jag har verkligen grävt en destruktiv grav av för hög konsumtion av alkohol, cigg och dålig mat. Jag mår inte bra på insidan!
Nu får de va dags att sätta nya mål!
1. Bättre mat
2 Mer kondition
3. Att formulera mina ståndpunkter
4. Att fortsätta söka kunskap för att utvecklats och växa i min kompetens
När något retar en
Jag ältar... De tar energi och drar ner en oerhört!
Försäkringskassan vill jag betalar tillbaka 12000 som jag tydligen fått gör mycket. De står försäkringskassan gjort fel. Men jag som drabbas av de ekonomiskt. De stör mig när jag gjort rätt för mig. Och jag blir så ledsen och frustrerad att allt annat runt om mig stannar.
Jag försöker bearbeta de. Men de är svårt att släppa.
Jag kan inte göra något nu.
Jag får se vad dom säger.
Ångest på max
Känner hur de äter upp mig och mitt liv. Jag tappar mina relationer. De äter upp mina relationer. Jag är först of och sen på. Söker kontakt men ingen direkt respons. Det känns som jag satt mig i skiten. De vänner ja haft har tröttnat på mig och beteendet och min ängslighet att de inte har lust att ge något tillbaka där ja räcker ut handen. Är de konstigt? Om ja inte finns där varför ska de finnas där då?
Jag känner mig skit. Mår så jävla dåligt. Jag vill bara försvinna och ta en paus från mitt liv.
Ångesttankar
Så stark ångest och så svårt att bli av med känslan i kroppen genom att tänka sig bort från de ma tänker. Ångest av min självbild och hur ja tänker och känner om mig själv. Och att alla andra märker hur osäker jag är. De skiner igenom allt. Och jag är så känslig för att andra märker mig på något sätt. Då blir jag tyst och tänker. Då reagerar andra. Jag sliter mig i mina tankar. Jag blir rädd för att prata och säga något. Jag vågar inte öppna munnen. Allt jag säger låter konstigt och jag kommer inte fram till vad ja ville ha sagt. De jag säger är inte heller så speciellt genomtänk och bättre jag är tyst. Jag vill typ försvinna.em jag älskar ju livet och mina barn. Ibland känns de som om de va bättre stt jag inte hade blivit född. Eftersom jag inte känner att jag ger någon mening med att finnas. Jag tillför inget bra som mamma eller egentligen paret. Bara osäker och .. nu kommer jag på mig själv börja gråta av mina egna ord. Vad jag skriver om mig själv sårar mig. Fy va elakt sagt. Så jävla taskigt. Jag måste sluta prata så här. Jag tillför visst något för mina barn. Jag tillför visst något som partner. Jag måst sluta säga till mig själv att jag är värdelös. Fan va arg jag blir på mig själv. Stooooopp!!!!!!!!!🤬🤬🤬😠
Vända på tanknarna
Denna ångest gör att jag ligger sömnlös. Ett bra kväll med så mkt skratt slutat i kaos för mig. Jag försöker få perspektiv och vända känslorna.
Att jag får sån ångest... Vad betyder de? Och vad ska jag göra åt saken? Jag tänker att de får bli en tankeställare. Om jag nu ör intresserad av att ha kvar mina vänner så kanske jag faktiskt får anstränga mig lite mer. Bjuda in och boka in träffar med dom också.
Ångest
Avinstallerat Instagram.... så många gånger nu.
Haft en så roligt kväll.. ligger innan ja ska sova och skrollar...
Får upp att alla tjejerna som ja förlorat mkt kontakt med är ute och äter tillsammans och firat sofie som ja försökt ringa under kvällen för att gratulera.
Känner att pga min psykiska ohälsa, självupptagenhet, förlorat vänner jag bryr mig om och verkligen vill ha kvar. Försöker stundvis men klarar inte ha kontinuerlig kontakt som förr för allt rullar på och de händer så mkt annat. Känner avundsjuka, rädslor att man blir utanför, inte längre räknas med... sorg, ilska på sig själv... komplex över att man inte är en som är med mer. Sorg....ångest
Känslostormar
När kommer självhatet som mest??
De va som att trycka på en knapp när jag hade gjort fel ifrån mig mot min mamma. Känslor utom kontroll exploderar i en gråtvåg av skuld och skam. Så dåligt av mig, skäms och känner en nedvärderande känsla på mig själv över att ha gjort fel.
Samtidigt funderar jag varför jag känner så stor skamkänsla av att ha gjort fel? Varför kan jag inte tackla den känslan lite mer lättsamt? Alla gör fel ibland och jag ringde ju och tog upp de!? Sa förlåt och berättade att jag är väldigt tacksam över all hjälp och inget vi tar förgivet. Ändå känns de som de värsta jag kunnat göra. Svika någon som ställer upp så. Hur kan känslan att vara fel och gjort fel vara så stark och som världen går under!?
Vill egentligen inte vara snäll mot mig själv och säga att jag har gjort de bästa av att ha gjort fel. Jag tänker att jag borde träna på att va snäll nu. Men känslan är at tja borde straffa mig själv genom att skämmas ordentligt. Aja bajja....
Men okey. Come on....
Caroline. Alla gör fel. Att se sina fel och försöka gottgöra de är vad man kan göra. Jag sa också vad jag önskar av henne utan att slå tillbaka de mot hennes ansvar utan jag vill hon är ärlig och tydlig så jag inte missförstår. Jag förstår henne och jag är ledsen för de. Väder kan man göra!? De är mänskligt. Coola ner dig.
Ångesten
På middag med Sarah och micke. Känner att de ligger rätt mkt fokus på hur jag själv är och vad jag säger, hur jag säger de osv. En sak jag sa som ja börja tänka nu efter hur skrytig jag lät i tonen och varför jag sa de så. Mim egna osäkerhet och nöjd över att kunna lufta något bra med mig själv? Ja nej fy. De får man inte!
Kan googla sönder saker om psykisk ohälsa osv. De äter upp mig och jag är i en ond spiral.
Dömmande
Jag går runt och drömmer mig själv utifrån andras ögon. Jag läser av och försöker tolka in andra och skapar en verklighet utifrån mina tolkningar. De gör ont att bara så odugliga dålig på allt.
Jag glömde ringa Milian på hans 2 års dag. Big deal för min själ. Gör en stor grej av de och tänker på hur andra tänker om mig. Hela tiden.
Jag orkar inte de.
Jag kan inte tänka på allt.
Omotiverad och tom
Just nu känns energinivån noll. Jag är trött, matt och helt omotiverad till allt.
Jag känner mig tom och inget känns. En tanke är varning, depression! Jag har ingen lust att göra någonting och ingenting känns.
Mina reflektioner handlar om att jag lagt så mycket energi till att...
Hitta ett samspel kring vårt föräldraskap. Viktor och jag är olika och jag låter saker han gör irritera mig och ta energi. Vi tänker olika kring saker och de kan stressa mig. Jag känner att han är otydlig och sätter inte ramar för barnen. Jag behöver säga till honom ofta att säga till barnen för jag orkar inte de då jag känner jag varit den som satt regler och ramar mest plus att jag har en sån roll på jobb också vilket gör att man inte orkar de hemma hela tiden också. Gemensammaregler verkar luddiga fast vi pratar om dom. För de är skillnad att prata om dom och förstå i vilka sammanhang de ska appliceras. De upplever jag inte Viktor ser i stunden. Han är rätt osäker på sin föräldraroll och verkar inte själv tänka så mycket på var han själv tycker. Tar åt sig mina tankar och verkar bli ännu mer osäker och gör som jag tycker vilket gör att han verkar sluta tänka själv och bara går efter min "pipa".
Jag har lagt ner så mycket energi på att planera och tänka kring allt med huset utan att ha honom mig. I mycket som kräver tanke och planering har jag inte fått med honom trots min förfrågan. Han skjuter på saker och tar inte tag i planering och handlingar.
De som har blivit gjort har varit för jag pushat på och pushat på för att få honom att göra de. Också vänt mig till hans pappa som i sin tur tagit tag i att hjälpa till i samspel med Viktor som först då verka få kraft att göra de.
Fått Viktor att påbörja grejer men sen tar de stopp utan att bli helt klart. Lämnar saker ofärdigt och påbörjat nya saker utan att slutföra de andra. Kan också slarva med saker så att de inte ser riktigt ordentligt gjort. De får lixom duga.
Tar inte själv initiativ till att planera och genomföra saker.
Jag står för all logistik hemma, städ, handling och ordning och reda.
Tar aldrig initiativ att skriva handlelista, storhandla, planera middagar, städa skåp,organisera grunden, storstäd, inköp av saker i hemmet, planera träff med vänner, planera aktiviteter... saker bara händer...
Sopar bråk och problem under mattan.
Så jävla arg
Fyfan för nu. Alla tankar och känslor är som i en tornado!
Jag känner mig så sjukt irriterad på V. Så jävla arg och besviken på honom. Tänk att de skulle bli droppen där. När jag behövde honom som mest vid min sida lägger han benen på ryggen och sätter sina egna bekvämligheter först för att han inte förmår sig att fråga hur de är. Ja jag är inte dum. Jag förstår att de inte varit meningen så. Han inte vetat hur han ska bete sig. Vet inte hur han ska hantera signalerar egna känslor och vet inte hur han ska bemöta någon som går igenom en sån grej. Ska han låta mig va, vad ska han säga och vad ska han göra. Men vi hade samtal om vad jag tyckte va dåligt och han fick höra vad han tyckte va dåligt att han inte gjorde. Att han borde fråga hur jag mår iallafall och våga prata om de som är svårt. Men de gör han inte ändå. Vo pratar inte alls. Och nu när allt de svåra är inträffas och de finns en tid här efter. Då ska allt vara som vanligt eller?
Nu är det somatt allt är fel. Jag har komprimerat ihop allt som känns fel alla år och gjort de till en boll av hat och agg mot honom. Jag har haft sånt tålamod och känna så jävla många år att jag saknat saker i vår relation. De har vi pratat om Men sen inträffar inget av sånt jag känner är av betydelse för mig ändå. Vilket att gjort mig till en bitterfitta. Och nu kommer allt på en gång. Jag vill inte se honom,vill inte vara i samma rum och känner att all energi och lust går ur mig när vi är under samma tak. Jag vill fly och få andas. När han är efter mog och säger saker som hur är de...som att han bryr sig... nu kan han fråga när jag redan är full av hat och ilska men fråga för att han vill finnas där kan han inte. Dra år helvete! Hitra någon annan. Jag ingens nu. Du har inte mig mer. Jag vill inte ha något från dig mer. Väntar mig inte ett skit av dig mer. Så fick off!
Ja eller Nej
Ja
För de är fint med ett syskon till våra pojkar
En till att älska
För att åldersskillnaden inte blir så jätte stor
Nej
För att vi har lite energi och mycket jobb framför oss
För att vår energi ska räcka till våra barn som vi har och För att göra klart
För att egentiden inte blir mer ju fler barn man har
För att vi kommer få mer pengar till annat vi vill göra i livet med våra barn
För att det kommer vara mycket belastning på mig
För att ett barn till blir en prövning i vårt förhållande och vi inte vill riskera att seperera För våra barn skull
För att min kropp och själ fortfarande är trött och matt
Preggo! Helvete!
Sån ångest över att ha råkat bli gravid! Vad jag än väljer känns de fel. Jävla skit jag inte varit försiktigare! Haft sån koll tycker jag men nu blev de tokigt!
Fördel
Barnen får ett syskon med inte så stor åldersskillnad ändå
Vi får vårt tredje barn även om de är fel tid
De går att lösa
Nackdel
Jag vill fira mig själv 30 år utan att va preggo
Offrat mycken egen hälsa så vill inte skaffa ett till barn under så strama förhållande som de blir ekonomiskt då jag inte kan fortsätta jobba efter vecka 20
April
16 000
Maj
17000
Juni
16000
Augusti
16000
September
14 994+1325
Oktober
14 994 +1325
November
14 994+1325
December
14 994 + 1325
Januari
+ 4480 var månad för 3 barn
7700+4480= i snitt
12 180 i inkomst var månad
35 253 månadainkomst för oss då
39 073 vad ni får i snitt
Med barnbidrag för två barn
41 664
6464 mindre
Kan också ev plugga till specialpedagog till hösten
Ångest
Fy fan vad jag vill spy på mig själv! Mår så jävla dåligt nu och de är bara mitt fel!
Jag känner mig som världens sämsta mamma! Jag kan vara så kall och hård. Egentligen är jag osäker och tänker att jag måste vara trygg och säker och tydlig. Är jag inte de blir de inte tydligt för barnen och då skapas de oror och känslor de kan spela på. Men alltså nu.... kräver ja på mig själv. När skit!
Först låter jag dom ligga med ipaden i 30 minuter. Sen hjälper jag dom till sängs. Säger god natt och går ut. Alve blir ledsen och Ebbe gråter inte men är inte nöjd och lugn. Jag är rak och sträng och förnekar deras känsla. Säger nej nu är du löjlig, sluta nu tramsa dig! Sov gott,älskar dig och sen går jag. Alve är ledsen och gråter. Jag hyshar honom och hojtar att jag ju sitter i soffan. Sen är han tyst ett tag. Sen kommer han. Och då när ja lägger han är han rätt ledsen. Men då lägger jag mig en stund och då har jag dåligt samvete över att Ebbe är själv och inte fått ha någon hos sig. Så när Aöve håller på att somna Säger jag att jag ska sätta mig i soffan och då blir han ledsen igen. Men jag ignorerar de för ja tänker och tror att jag inte får gå in för då lär ja honom att man kan gråta sig till att få som man vill eller att ka lär honom att han inte kan somna själv. Nu undrar jag hur fan va tänker.
Jag har alltid själv kännt mig ängslig och behövt mycket närhet och bekräftelse. Alltid kännt ja för klara mig själv och kännt mig ensam. Jag känner så jävla mycket ångest över detta nu. Jag ångrar mig så. Och känner att ja förstör vår relation och att de inte är konstigt att dom hellre går till pappa när jag är så sträng och hårt och inte lyhörd för deras känslor. Han finns där. Bekräftar dom och tröstar. Jag är mer kall och avvisande. Jag tror Sen dom ska komma o finnas när jag tycker de passar.
Jag måste finnas där och lyssna på vad dom känner! De leder inget gott i att tvinga dom att sova själv när de inte är trygga eller de har behov av vår närhet. Jag lär dom att jag inte lyssnar och respekterar deras känslor. Jag är respektlös och inte lyhörd. Jag finns inte där.
När Ebbe fick jord i ögat så trösta jag inte alls lugnande utan skällde för att han inte lyssna och försökte typ tvinga med hot.
Jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma!Jag borde typ nog inte ens ha blivit mamma.
illusioner
Påminnelse
Allt som sker runt mig sitter i mitt huvud. Ögonen jag tittar med och hjärtat jag tänker med. Jag är människa. Jag är programmerad för överlevnad.
Jag är inte de jag tänker eller känner. Rädslor, erfarenheter, upplevelser och instinkter spelar in. Jag får vara den jag har lust med var dag.
Jag kan stanna upp och tänka till innan jag agerar och jag kan agera på vad jag känner och tänker utan att tänka efter så mycket. Våga utforska genom att våga och inte hindrar av mina egna hjärnspöken. Alla har sina problem.
Jag kan möta andra genom att agera för att få andra att må bra!
Det är en fin styrka och tar bort hyperfocuset på mig själv.
Stort kram till mig själv för all välmening, för mina goda intentioner, för allt kunskap jag tar till mig och mest av allt för jag gör de jag orkar för att ta mig fram. Det duger! Jag duger! De duger! Jag är väldigt bra! Jag är snäll! Jag möter mina svårigheter. Jag behöver vara snäll mot mig själv. Lyfta mig positivt. Kämpa för att inte hamna i de värsta känslofällorna. Göra sånt jag mår bra av! Jag älskar dig Caroline! Glöm inte att ingen är fan perfekt. Ingen är de ihäller eller ska vara de. Va människa med skavanker,brister och fel. Och älska de du är!
